Det är över nu
Jag ringde honom idag också. Jag kände att jag var tvungen att göra något åt detta. Jag saknar honom så det gör ont i hela kroppen. Jag känner inte att det blir ett dugg bättre trots att det nu är en månad sen det tog slut. Jag vet att det tar tid, men en månad är ändå många dagar och någon liten bättring tycker jag att jag borde känna.
Hur som helst svarade han inte. Jag kände mig dum, men han ringde upp efter ett tag. Bakfull. Jag sa ganska tidigt under samtalet att jag vill träffa honom. I början var det inte någon omöjlighet. Vi pratade länge. Det blev vara mer och mer jobbigt.
Vi kommer inte träffas. Han vill inte. Han tycker inte det känns så bra och har inte viljan att försöka igen. Jag känner mig totalt maktlös. Jag kan inte göra någonting mer än att vänta på att det ska gå och försöka gå vidare med mitt liv. Vi pratade om att de det en chans till när vi bestämde att vi inte skulle ses på ett tag (det var ju allmän förvirring där ett tag kring om det var slut eller om vi hade ett "uppehåll"). Han tror att vi skulle ramla tillbaka till där vi var igen. Kanske skulle vi det. Kanske inte. Så länge det finns tillräcklig kärlek så tror jag det fungerar.
Jag har börjat inse att det är just det som är problemet, han har inte så mycket känslor som jag har.
Sitter i samma sits :/
