Om pojkar och män

Ofta får jag den "tröstande" kommentaren men du träffar snart någon annan när jag är ledsen över att det är slut. Jag är trött på att höra det. Tanken på att ens träffa någon känns bara tungt. Just nu känns det som jag aldrig mer kommer vilja träffa någon igen (ja jag vill fortfarande ha honom tillbaka). Ensam känns väldigt skönt. Läste en artikel i aftonbladet där jag fick bekräftat att jag slipper börja träffa någon. Kvinnor som lever ensamma har det bäst. Tack!

Jag ska börja med att förtydliga att detta inte handlar om att jag har panik över att inte vara tillsammans med någon. Jag har sedan det tog slut ofta fått kommentaren att "du träffar snart någon nu", en kommentar som jag förövrigt vill kräkas på. Jag försöker ta mig vidare, försöker bli glad och kunna ta mig igenom en endaste dag utan att må dåligt. Jag känner inget som helst behov av att träffa någon ny att börja om med.

Jag har några personer i min bekantskapskrets som hittat sitt livs kärlek. De är säkra på att de kommer vara tillsammans resten av sina liv. De är kära i varandra men ändå finns det ett allvar och en realism över situationen som gör att jag tror på dem. Det är riktig kärlek, jag märker det. Dessa personer har också sagt till mig att man inte ska fortsätta med något som inte fungerar för när det är på riktigt så vet man det.

Jag tror inte det kommer bli så för mig. Jag är så trött på att må dåligt över allt som har med det motsatta könet att göra. Jag lyckas inte hålla ihop ett bra förhållande. Jag kan inte se mig själv träffa någon som kommer vara min stora kärlek. Jag kan inte se mig själv leva i den känslan som de pratar om. För ett tag trodde jag att exet var mannen i mitt liv, vilket han inte var.

Min närmsta vän (som förävrigt är en av dem i "bekantskapskretsen") sa till mig när vi fortfarande var tillsamman att hon inte riktigt trodde på oss. Hon tyckte om honom men sa att hon tror det finns någon annan som kommer göra mig mycket lyckligare. Det är väl det jag borde tänka på nu när jag försöker ta mig igenom det. När någon som står en så nära är så ärlig så borde jag verkligen lyssna. Det var verkligen inte sagt på något elakt sätt, även om jag förstår att det kan låta så.

Hur som helst har jag svårt att se att jag någonsin skulle kunna få ett förhållande att fungera och ännu mindre att jag skulle träffa någon att vara tillsammans med för resten av livet. Jag vet att jag just nu är i en situation där jag inte ens på något sätt känner för att prata med någon av hankönet, men jag tror inte på det ändå. Det finns trots allt människor som lever ensamma hela sina liv.

Han säger:

nej tack

Jag säger:

vill du komma på fest på lördag?


Får se om det kommer något svar, förmodligen inte.

Hade det inte varit kärlek hade jag inte känt såhär. Jag hade inte känt denna saknad och fruktansvärda längtan efter att träffa honom. Jag vet vad som inte var bra, men jag vet också vad som var bra och vad som vägde upp det dåliga.

Det är en sån total maktlöshet. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få träffa honom. Det finns ingenting jag kan göra åt det, ingenting. Jag får panik inför situationen. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket men kommer aldrig någonsin få se honom igen. Aldrig.

Jag försökte för två veckor sedan. Jag ringde honom och ville att vi skulle träffas och se hur det känns. Han vill inte det. Jag kan inte göra något mer, vad mer skulle det finnas att göra? Jag blir så frustrerad eftersom den jag älskar mest inte vill veta av mig och jag vet att vi hade kunnat fungera tillsammans. Vi behöver en chans, en chans som han inte vill ge det.

I svaga stunder funderar jag på att bara sätta mig på tåget och åka dit och se vad som händer. Jag är dock rädd att han bara skulle bli arg på mig eftersom han sagt att han inte tror på oss. Om jag känner såhär så måste det vara kärlek. Kärlek försvinner inte bara. Allt kan inte vara dött och jag vägrar tro att det är det för honom. En stor del av mig har försvunnit och jag bär konstant runt på en sorg som bitit sig fast och vägrar försvinna. Jag vet inte vad han känner, förmodligen inte som jag eftersom han verkar ta ganska lätt på det. Jag har bara panik, jag vill bara vara med honom, vara tillsammans, ge honom min kärlek.

Det finns ingenting jag kan göra, jag vet ju det och det bryter ner mig totalt.

Jag misstänkte att det skulle kännas såhär efter att jag drömde om honom i natt. Hela dagen är förstörd. Jag kommer må jättedåligt över oss hela dagen. Detta är den värsta dagen på väldigt länge. Det har känts hanterbart under tiden jag varit borta men detta är ett rejält bakslag.

Jag vill ha honom tillbaka. Jag vill det så mycket att det värker i hela kroppen och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Det känns faktiskt som jag bara vill vakna upp och komma på att jag drömt en hemsk mardröm. Vakna upp i hans säng och inse att han bara gått till jobbet och kommer hem i kväll.

Det är inte så, jag kommer fortsätta vakna ensam hemma. Vi kommer aldrig mer träffas.

Det har gått ganska bra under tiden jag varit bortrest. Jag har haft mycket annat att tänka på så saknaden har inte varit riktigt lika panikartad.

I natt drömde jag om honom. Det var en mer verklig dröm än vad det brukar vara. Kontentan i den var att han inte vill träffa mig och att han hade skaffat en ny flickvän. Jag drömmer ofta med väldigt verkliga känslor. Det kändes hur jobbigt som helst när jag vaknade, det känns fortfarande jobbigt.

Det värsta är att vakna upp, tänka att det bara var en dröm och sen inse att hela situationen faktiskt är på riktigt.