Om pojkar och män

Okej? Jag har ingen pojkvän och känner inget behov av att träffa någon bara för att träffa någon. Jag kan göra vad jag vill utan att det finns någon som jag behöver ta extra hänsyn till vilket passar mig ypperligt för tillfället.

Jag har faktiskt börjat förstå den känslan de personer har som verkligen vill träffa någon. Det verkar finnas två kategorier; par och singlar.

Jag vill inte benämna mig själv som singel. Om jag säger att jag ÄR singel gör jag detta till en egenskap. Singel är inte något jag är, jag har bara inte någon pojkvän.

Så kommer då tillfällen då det faktiskt finns ett utanförskap som medföljer faktumet att jag inte har någon pojkvän. På midsommar skulle alla vännerna ha en stor fest, åka iväg någonstans tillsammans. Nu har person efter person som är tillsammans med någon börjat tveka. Orsaken till det är att de hellre vill vara med sina respektive och eftersom de flesta är singlar så ?kommer det bli en singelfest?. Då jag inte har någon pojkvän är jag alltså utesluten från alla parsammankomster. MEN, jag vill inte gå på ?singelfest?. Jag vill inte hångla runt en massa, det är inget som tilltalar mig. Jag vill umgås med mina vänner. Är det alltså omöjligt att umgås på ett sofistikerat sätt med andra människor om man är singel?!?

Jag har gett upp. Jag tror inte längre på att jag kommer att träffa mitt livs kärlek. Det verkar alldeles för komplicerat för att jag skulle lyckas med den bedriften. MEN, varje gång jag säger det till någon så får jag till svar ?du är ju så ung, du har tid på dig, du kommer snart träffa någon?. Tycka synd, tycka synd, tycka synd om flickan och utan att säga det rakt ut, tycka att hon är desperat.

Jag är inte desperat! Det är inte något sådant det handlar om!

Jag träffar två typer av killar. Den vanligaste är den typen som jag träffar några gånger men som jag någonstans vet att jag inte kommer få på riktigt. Han som egentligen inte behandlar mig så bra, men som jag förmodligen vill ha för att han inte vill ha mig. Den andra sorten, som jag dock inte träffar lika ofta, är den första typens motsats. Han som vill ha mig, oftast sådär jättemycket så att jag bara får fullkomlig panik. Som gör att jag börjar tänka flera steg framåt, för jag tror att jag måste det. Den typen som gör att jag blir rädd för att jag ska vara med om något som jag varit med om tidigare, när jag försökte bli kär fast det inte riktigt gick.

Tanken på att börja på något nytt med någon ny känns bara jobbig. Att återigen sätta mig ner och berätta allt om mig, eller i alla fall tillräckligt mycket för att kunna ha ett förhållande känns väldigt avlägset. Jag träffar ju dessutom bara mina två typer där ingen av dem fungerar för mig. Jag kommer aldrig till steg två. Jag är fast i stadiet där jag träffar en kille några gånger och sen blir det inte mer. Jag är trött på att bli behandlad som skit och aldrig komma längre än till steg ett. Jag har gett upp och även om vissa envisas med att kalla mig för det så är jag inte desperat.

En kompis sa till mig för ett tag sedan att jag kanske skrämmer bort killarna jag träffar. Det gör jag säkert. Jag har dock precis insett att jag också är rädd, livrädd.

Jag träffade en kille för några dagar sen. Han verkade för en gångs skull ganska intresserad av mig. Jag fick total panik och visste inte vad jag skulle göra. Det brukar ju vara jag som skrämmer bort, eftersom det är jag som vill mest. Jag insåg att jag direkt började gå igenom alla katastrofscenarion som kan inträffa. Jag har gått på så många nitar så att jag inte längre tror på att det kan hända något bra, utan ser bara problemen, ser allt som jobbigt. Jag har nog uppriktigt slutat tro på att jag kommer träffa någon som kommer göra mig glad på riktigt. Hur ska jag veta när jag inte ens vågar längre?

Jag kanske skrämmer bort några, men det verkar ju onekligen som jag skrämmer bort mig själv.

Han vet att hon vet. Så nu vet jag att han vet att jag berättade, fast jag inte skulle. Jag vet också att han tycker att det känns bra. Skönt för honom! Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Det är jobbigt för det mesta. Jag försöker strunta i det, det fungerar ofta. Det var ju inte uppenbarligen meningen så det är inte så mycket att hänga upp sig på egentligen.

Jag tror inte att det passar alla att träffa någon genom att stå vid bardisken och fråga hur ofta den andra personen går dit. Jag tror bara inte på det. Inte för att träffa någon på riktigt. Det kanske skulle fungera för någon, men jag tror aldrig det kommer att göra det för mig. Jag raggar inte i den bemärkelsen.

Jag vet inte helt säkert vad jag känner för honom, men det är uppenbarligen något eftersom jag inte kan släppa honom. Jag har insett att det inte är så mycket jag kan göra åt situationen.

Jag började korrekturläsa hans uppsats idag, utan att han bett mig om det. Den låg framför mig och någon skulle läsa den. Jag gjorde det. Det låter jättekonstigt, jag vet! Jag satt och läste i två timmar utan att tänka på det, jag hade ju egentligen en massa annat att göra? Jag är visserligen duktig på sånt och tycker att det är roligt. MEN faktum kvarstår fortfarande: Varför gjorde jag det? För att det var han? Hade jag verkligen bara råkat fastna med den så länge om det varit någon annans uppsats? Raggar jag kanske trots allt på något underligt sätt utan att jag ens är medveten om det själv?

Jag pratade med min mormor idag, min 84 åriga mormor. Hon undrade hur det gick med kärleken. Hon sa att jag hade tid på mig att hitta någon eftersom jag fortfarande är ung. Detta var en väntad kommentar, dock inte den nästkommande: "Vänta inte för länge bara för då finns bara töntarna kvar" (Töntarna i bemärkelsen de män man av någon anledning inte vill ha...)

Men va? Är det så? Ska man nöja sig med lagom bra, eftersom det som finns kvar efter några år kanske inte är bra alls? Är det kanske ett för högt krav att vilja vara med någon där allt är perfekt?