Märkligt
Det är en ganska märklig känsla att den som egentligen står mig närmst, som vet saker som ingen annan vet är en person som jag aldrig mer kommer träffa.
Arg istället
Just nu känner jag mig mest arg över allt som varit dåligt. Över allt som jag behövt utan att få det. Allt jag gett utan att få så mycket tillbaka som jag egentligen borde.
Arg är lättare att hantera än ledsen.
"Du träffar snart någon ny"
Nästa gång jag får höra det vet jag inte vad jag kommer göra! Det handlar inte om att jag är ledsen för att jag inte har någon pojkvän längre och det handlar inte om att jag är rädd för att inte träffa någon ny.
Det handlar om att det tagit slut med honom, att jag älskar honom och är ledsen för att det är slut med honom!
Maktlöshet
Jag känner bara en panik. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket och älskar honom. Han vill inte och jag kan verkligen inte göra någonting åt situationen. Jag är totalt maktlös och kan inte påverka situationen. Han har bestämt mig. Han vill inte ha mig. Jag får verkligen panik över att vi aldrig mer kommer träffas.
Fy fan, aldrig mer träffa någon som man älskar.
Den sista strimman av hopp
Det är egentligen inget som har förändrats. Hela situationen är likadan som den var innan jag ringde honom. Det var ju slut och jag vet att det var det.
Jag antar att det var den lilla strimman av hopp som släcktes. Någonstans fanns en förhoppning att det skulle lösa sig igen. Jag har bara fått reda på att det inte kommer bli så. Vi kommer aldrig mer träffas.
Life goes on!
Tankarna flyger iväg
Kände att det inte skulle leda till något bra om jag bara skulle sitta hemma och deppa igår. Vi gick ut och drack lite öl. Uteserveringarna har ju öppnat, det var mysigt. Ser dock fram emot lite varmare kvällar för det var kallt efter ett tag...
Även om jag gör saker och försöker få annat att tänka på är det ändå svårt att komma igång. Jag känner att jag inte blir så glad som jag borde. Jag känner att jag ofta flyger iväg i tankarna och glömmer bort att jag är i ett rum fullt av folk.
Det är över nu
Jag ringde honom idag också. Jag kände att jag var tvungen att göra något åt detta. Jag saknar honom så det gör ont i hela kroppen. Jag känner inte att det blir ett dugg bättre trots att det nu är en månad sen det tog slut. Jag vet att det tar tid, men en månad är ändå många dagar och någon liten bättring tycker jag att jag borde känna.
Hur som helst svarade han inte. Jag kände mig dum, men han ringde upp efter ett tag. Bakfull. Jag sa ganska tidigt under samtalet att jag vill träffa honom. I början var det inte någon omöjlighet. Vi pratade länge. Det blev vara mer och mer jobbigt.
Vi kommer inte träffas. Han vill inte. Han tycker inte det känns så bra och har inte viljan att försöka igen. Jag känner mig totalt maktlös. Jag kan inte göra någonting mer än att vänta på att det ska gå och försöka gå vidare med mitt liv. Vi pratade om att de det en chans till när vi bestämde att vi inte skulle ses på ett tag (det var ju allmän förvirring där ett tag kring om det var slut eller om vi hade ett "uppehåll"). Han tror att vi skulle ramla tillbaka till där vi var igen. Kanske skulle vi det. Kanske inte. Så länge det finns tillräcklig kärlek så tror jag det fungerar.
Jag har börjat inse att det är just det som är problemet, han har inte så mycket känslor som jag har.
Han svarar inte
Jag har ringt honom hem två gånger. Han svarade inte. Jag vet inte om han fortfarande är på jobbet eller om han helt enkelt inte vill prata med mig. Jag vet inte vad jag ska säga längre. Jag tänkte fråga om han vill träffa mig. Jag ser hur patetiskt det verkar nu när jag skriver ner det.
Kanske bara behöver höra en gång för alla att han inte vill det för att kunna gå vidare?
Varje dag
- Vakna
- Vara totalt förvirrad för att jag drömt om honom hela natten. Känna en oerhörd saknad.
- Bestämma mig för att rycka upp mig och tänka att det snart blir bättre.
- Försöka tänka att det blir bättre hela dagen.
- Gå och lägga mig och tänka att imorgon kommer det kännas bättre.
- Somna
Detta händer. Dagen efter vaknar jag och det känns på precis samma sätt. Det känns inte bättre. Jag går och lägger mig för att vakna till en ny dag, en dag som är precis som dagen innan.
Snygg kropp
För att för en gångs skull se ljust på denna pissituationen insåg jag idag att jag kommer bli sjukt fit av att det tog slut. Jag har en massa tid över som jag kan lägga på träning istället för att träffa honom eller prata med honom i telefon. Jag har insett att det hjälper mig att skingra tankarna lite när jag är och tränar. Måste försöka se det lite positivt.
Tiden läker alla sår
Bullshit. Eller just nu känns det som bullshit.
Jag orkar inte mer. Jag vill inte känna denna paniksaknaden längre. Jag är påväg att ringa honom hela tiden. Jag funderar på att åka dit. Jag vet att jag inte ska för det inte kommer komma ut någonting bra från det.
Jag har skrivit en lista med allt jag INTE tycker om hos honom. Det spelar ingen roll, jag ser vad det står, kan känna hur illa jag tycker om de sakerna, men jag saknar honom lika mycket för det.
Det känns värre och värre för varje dag. Det ska börja gå över efter ett tag, men det gör inte det.
Lista!
Imorgon ska jag göra en lista över allt som var dåligt i vårt förhållande, och allt som gör att vi förmodligen inte skulle fungera om vi försökte igen. Jag orkar inte med mitt deppande längre nu!
Ramla tillbaka?
Hade vi hamnat i det dåliga igen om vi hade försökt nu? Han tror det. Jag vet inte vad jag tror. Just nu saknar jag bara.
Kom tillbaka!
Det går inte över. Det känns inte bättre och bättre, lättare och lättare för varje dag som går, det är tvärtom. För varje dag är det en dag längre sen vi träffades, saknaden bara ökar. Jag vet verkligen vad som inte fungerade men jag saknar oss, så att jag går sönder. Jag förstår inte hur jag ska bli glad igen.
Jag försöker, jag låtsas, jag försöker träffa andra, under det finns bara en kärlek och en saknad som jag försöker tänka bort.
Epedemi
Nu har nästa vän problem i sitt förhållande. När jag lyssnar mellan raderna så hör jag nog att ett uppbrott även där sannolikt är på G. Det är hur många som helst runt mig som gjort slut den senaste tiden, vad är det som händer egentligen?
Det är svårt att trösta när jag själv inte mår bra. Jag vet precis hur det är, jag är där själv.
Ny vecka, nya tag
Jag känner att jag måste rycka upp mig nu. Vi är över och jag måste försöka må bra igen. Jag saknar honom, kärlet går inte över hur som helst, men jag orkar inte vara knäckt längre. Det blev så definitivt igår att vi förmodligen aldrig mer kommer träffas och att han inte på något sätt tror att vi skulle funka igen. Han verkar faktiskt vara ganska tillfreds med att det är slut, och det är bara att acceptera.
Det är en nu vecka. Jag ska försöka se det som en nystart. Det måste få ta tid att sörja men jag kan inte gå omkring och må så dåligt som jag gör.
När jag trodde att det inte kunde kännas värre:
Konversationen på msn fortsätter:
Jag säger:
hur känner du?
Exet säger:
visst saknar jag oss och allt bra vi hafft
Exet säger:
och mår skit av att det blitt som det blitt
Exet säger:
och att du ringde igår gjorde inte saken bättre
Exet säger:
sov knappt i natt och varit apatisk mer eller mindre hela dagen
Exet säger:
men jag inser att vi inte funkade
Det är i sig helt fantastiskt att jag lyckats få ur honom lite känslor. Det är också solklart att detta inte på något sätt är ett uppehåll utan att det är slut, helt slut, utan någon möjlighet att någonsin ens ses. Jag vet att vi gjort slut men någonstans fanns det tal om uppehåll vilket gjorde att jag inte helt kunde släppa tanken om att ses igen.
Han hatar mig
Jag har jätteångest över att jag ringde honom igår. Pratar med honom på msn nu. Fick detta svaret:
Exet säger:
allt var helt ok, förutom ett charmig telefonsamtal jag fick igår kväll
Exet säger:
kände på mig att jag inte skulle svarat, men men
Ja som sagt, det som tidigare inte var förstört är det nu. Jag vill bara lägga mig under täcket och vakna glad om några månader.
Gårkvällen
Det var fest. Stor fest. Jag blev lite för full. Jag har inte mått så bra sen det tog slut och tappat ganska mycket i vikt och tåler ingen sprit länge. Kanske inte ska bortförklara det.
Killen jag hånglade med för några veckor sedan var på festen, likaså killen jag nästan hånglade med förra helgen. Jag sov ensam.
Det är svårt att komma igång och bli på roligt partyhumör. Det finns något som ligger och gnager under ytan som gör att det blir svårt att vara riktigt glad. Jag vet att det kommer gå över om jag ger det lite tid. Det är svårt just nu. Det är svårt att se den dagen framför mig då det inte längre bekommer mig att det är slut. Att jag känner mig tillfreds med att jag aldrig mer kommer få sova med honom.
Jag har vänner att umgås med, jag klarar mig ensam men det finns ständigt en tomhet och en saknad.
Såhär, typ
With everything I hate
Everything you do
Everything I fear
Everything on you
With everything I hate
Everything you do
Everything I fear
Everything on you
I can't believe I still need you
I can't believe I still want you
Typiskt
Jag ringde exet igår, när jag var snorfull. Jag vet knappt vad jag har sagt. Det som inte var förstört förut är det nu. Jag ringde idag och bad om ursäkt. Han lät bara trött på mig.
Jag är så fantastiskt trött på detta. Trött på att saknaden inte går över.
Samlag
Idag är det tre veckor sedan jag hade sex. Undrar hur många månader det kommer ta till nästa gång?
Dålig känsla
Jag har bara en dålig känsla över hela situationen. Allt är upp och ner. Exet har gått upp i rök, han har förmodligen på långa omvägar fått reda på saker om mig, jag känner det på mig. Det spelar egentligen ingen roll, men jag vill inte vara boven i dramat även vid detta brejket.
Jag har hört av mig till barkillen och är bara patetisk.
Jag har också pratat med min svaga punkt, och han är min svaga punkt.
Det är fest ikväll. Jag tror inte det kommer sluta bra.
Vad hände?
Det kändes okej. Den första paniksaknaden hade lagt sig. Jag kände till och med mig ganska tillfreds med tillvaron och det var skönt att ha fått tillbaka mitt liv. Det kändes bra att kunna släppa all stress som funnits kring att planera min tid utifrån oss. Även om jag försökt tänka på mig själv gör man faktiskt fler uppoffringar än vad man förstår. Jag kände att jag fått tillbaka en massa tid som jag kunnat spendera på mig själv, på att umgås med vänner, hinna träna och göra andra saker som jag vill göra.
För några dagar sedan vände det. Jag förstår inte. Jag trodde att jag kommit en bit på vägen i att ta mig vidare. Jag hade tydligen fel. Det känns bara jobbigt. Jag vet inte om det kanske tagit ett tag för mig att låta hela situationen sjunka in och det kanske är nu jag verkligen förstått att det är slut. Det är verkligen ett sådant fruktansvärt bakslag. Jag trodde att jag mådde bra och såhär jobbigt som det varit de senaste dagarna har det inte varit på hela tiden.
Jag ska gå och lägga mig nu och hoppas på att jag vaknar upp till en bättre dag!
Patetisk!
Jag skickade ett totalt intetsägande sms till exet för nån timme sedan. Han svarade naturligtvis inte. För att göra det hela ännu mer pinsamt så har jag under dagen också skickat ett sms till barkillen. Ja jag vet att jag beter mig totalt irrationellt, men det är så jag känner mig och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta just nu. Åka från Sverige ett tag kanske?
Känslor i panik
Mina känslor har fått panik. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns jobbigt. Jag saknar fortfarande exet. Jag trodde att det skulle gå över efter min dröm för några nätter sen, men det har det inte gjort, det har blivit värre. Barkillen har inte heller hört av sig. Det hade på ett sätt varit bra om han hade gjort det så jag hade fått något annat att tänka på. Det kommer aldrig bli vi igen.
Jag måste gå vidare, just nu är det så svårt. Det känns som jag slits sönder av saknad
.
Sms?
Ska jag skicka ett sms till barkillen kanske? Ja jag vet, det handlar mest om att glömma bort exet...
Svag
Jag har en dålig dag, verkligen dålig. Jag saknar honom så att jag slits sönder. Det är alltid panikjobbigt de första dagarna efter att det tagit slut, men nu har det kommit ett sådant fruktansvärt bakslag. Jag är påväg att ringa honom hela tiden. Jag får konstant stoppa mig eftersom jag vet att det ändå inte kommer leda till något bra. Jag vet inte varför det kommer nu. Det känns som det är längre sen det tog slut än vad det egentligen är. Jag börjar tro att det är honom jag saknar, inte allt runtomkring utan verkligen honom.
Jag hoppas jag klarar dagen utan att höra av mig. Det känns svårt. Jag vill bara ha honom här.
Sorg
Det är illa idag också. Jag saknar exet så att det gör ont. Jag vet att det är saker som inte fungerar, men jag saknar honom något så otroligt. Jag hade nog kunnat göra vad som helst för att bara få sova med honom en enda natt. Jag försöker slå bort tankarna och fokusera på det som inte var bra. Just nu hjälper det inte. Jag känner bara en sån otrolig sorg över att det är slut.
Jag börjar fundera på om det kanske är kärlek och inte bara en sådan saknad som brukar infinna sig när det tar slut.
Pussas
Jag behöver det, det var längesen jag fick en puss.
Besviken
Ja, jag är nog någonstans besviken över att han inte ringde idag. Det är helt patetiskt efter min diss, men så är det.
Ge mig något annat att tänka på!
Jag har tänkt på exet hela dagen, bara kännt hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag bara vill träffa honom. Har suttit och funderat på om jag ska åka hem till honom och se vad som händer. Det är en dålig dag idag. Det kommer vara bättre imorgon. Just nu känns det bara förjävla jobbigt. Jag behöver något annat att tänka på.
Vissa dagar är värre
Jag har bara kännt mig totalt förvirrad hela dagen. Mina känslor är ett kaos och jag vet inte vad jag känner inför något eller någon. Vissa dagar är såhär, andra är bättre. Sålänge jag inte är panikledsen så är jag nöjd!
Barkillen, fortsättningen
Jag skickade ju ett sms till honom igår. Han svarade väldigt kort. Jag råkade nog dissa honom lite mer än vad han pallade... Ganska typiskt mig, men jag tar ingen skit från ett ragg. Ärlighet vara längst....
Är det kärlek som känns?
Jag vaknade i morse och hade drömt om exet i natt. Jag saknade honom så att det gjorde ont i hela kroppen. Jag börjar fundera på hur det hade varit att träffas nu. Jag känner att det faktiskt nästan skulle bli som att träffas på nytt eftersom vi tagit oss igenom denna första period med utgångspunkten att det är slut. Jag börjar fundera på om det är kärlek som känns trots allt. Det känns som det gått längre tid än vad det egentligen har gjort sen vi träffades senast. Jag känner en saknad som också skulle kunna vara en tomhet, men hur vet jag det?
Jag har aldrig tidigare kunnat bryta med någon på det sätt vi nu gjort. Det var såhär vi var överens om att vi var tvungna att göra för att vi någonsin skulle kunna fungera. Jag känner visserligen att jag "fått tillbaka" delar av mig själv och mitt liv som jag glömt bort under vårt förhållande, något som faktiskt i viss mån känns som en lättnad. Jag kan ändå inte låta bli att sakna oss, sakna allt bra. Kanske kommer han aldrig inse vad det är jag behöver för att jag ska känna mig tillfreds med oss. Kanske vill han inte anstränga sig, jag vet inte. Förmodligen kommer det aldrig bli bra igen, jag går inte heller och hoppas på det även om det kanske låter så.
Det jag är säker på att vi var överens om var att vi var tvungna att inte träffas på ett tag för att ge oss hoppet tillbaka. Det var det han tyckte innebar att det var slut, därför är det slut. Vi bestämde inte någon fortsättning, bara att det var slut. Vi bestämde inte om eller när vi skulle träffas igen. Det får framtiden utvisa.
Det finns bara en liten tanke som gror, tanken på hur det hade varit att träffas nu.
Typiskt mig
Jag skickade ju såklart ett sms till honom nu. Jag har så dålig karraktär...
Helt plötsligt intressant
Jag ringde igår och han svarade inte som sagt. Helt plötsligt blir han mer intressant för att han inte längre vill. Vad är det för fel på mig egentligen? Igår hade jag panik för att jag inte visste om jag skulle fika med honom...
Ingen hör av sig
Barkillen svarade ju inte igår. Han har inte heller hört av sig idag. Min kommentar om att han var dryg i lördags snappades visst upp av honom trots allt. Jag hade inte heller velat träffa någon som sa till mig att jag var dryg...
Jag tror i vilket fall att man kommer längst på att vara ärlig!
Singel
Ja i andras ögon är jag ju singen. Jag tycker inte om att kallas det och jag kommer aldrig tycka om det. Det känns fortfarande lite konstigt. "Vad kul vi kommer ha i sommar när vi är singlar!" Jag ser inte det roliga. Jag ser att det är bättre att vara ensam än i ett förhållande som tar mer än vad det ger. Jag förknippar inte allt roligt med att hångla runt, någon som verkar vara ledordet för singlar.
Kan jag inte bara få säga att jag inte har förhållande med någon?
Vad gör han?
Jag hade mina funderingar på om de hade gjort slut, att det var därför han har börjat prata med mig igen. Så var det visst inte. Jag vill inte trilla dig igen.
Min svaga punkt
Jag kom på idag att det finns en person som är min svaga punkt, och som nog alltid också kommer att vara det. Jag skulle trilla dit på sekunder. Det är inte bra. Jag har gjort det flera gånger, och när allt är såhär så är jag påväg dig igen för varje litet tecken.
En kärna av kärlek
Jag saknar exet. Det är mycket som inte var bra, men då och då kommer jag till insikt om att det är slut och att vi förmodligen inte kommer träffas mer. Det finns saker som var bra även om det dåliga tärde något så fruktansvärt ibland.
När jag skalar bort allt det dåliga och allt som var bra finns det kvar någon kärna av kärlek. Den bleknar väl så småningom och mitt liv känns helt naturligt utan honom. Jag vet att det kommer, det behövs lite tid. Det går upp och ner och ibland kommer saknaden.
Inget svar
Jag ringde honom. Måste ju chansa. Han svarade inte. Kanske lika bra.
Att fika eller inte fika...
... ja det är frågan
Han ringde
Bartendern ringde mig. Jag svarade utan att titta efter vem det var. Nej jag vet inte. Han var ju faktiskt trevlig. Vi gjorde precis slut. Jag saknar honom såklart emellanåt. Men ingenting blir bättre av att jag sitter hemma och tänker på exet, han vill ju inte.
Fan ska jag göra med han som ringde? Han ville ta en fika i veckan. Han var inte så trevlig i igår, men han var ju ändå det nu när vi pratade. Jag vet inte om jag är redo för detta. Jag förstår inte hur jag alltid lyckas dra in mig i de konstigaste situationerna.
Helgens bravader
Ja var ska jag börja. Jag blev meddragen på fest igår. Han ringde mig och vi skulle höras och ses ute om jag skulle ut. Jag var ju tvungen att träffa honom för att se vad det var för typ jag egentligen hade lämnat mitt nummer till. Jag hade tappat rösten och varje mening var ett helvete att få fram. Jag försökte säga det eftersom jag stod och kände mig dum eftersom det mest kom pip-ljud ut min mun och bad honom säga något. Allt kändes bara konstigt. Jag vet inte om han var väldigt full men han dillade om konstiga saker. Jag hittade på en ursäkt för att kunna gå därifrån...
Det var verkligen inte mannen i mitt liv.
Dagens lärdom: bestäm inte träff med ett ragg på fyllan!
Undrar om han ringer?
Hela situationen känns helt plötsligt bara märklig och jag har lite ont i magen. Vad ska jag säga då? Jag vet vad han heter och att han är bartender, det är allt. Känns rätt dumt när jag tänker efter. Undrar vad jag håller på med?...
Bakisångest
Ja efter förra inlägget är det väl uppenbart att ångesten är fullkomlig. Jag har varit sjuk i veckan så de där fyra ölen slog helt fel... Jaja, om några veckor har kanske folk glömt...
Ragga på bartendern
Vi var ute. Bartendern hade något, jag vet inte vad, men det var något med honom. Alla andra skulle nog undra vad det vad jag såg. Jag skrev mitt nummer och lämnade på en servett. Han fattade inte att det var mitt nummer så han kastade den. Jag skrev mitt nummer på en lapp och lämnade det till honom, då fattade han. Jag sa att han skulle ringa mig idag. Han hade skickat ett sms i natt, och skrev att han skulle ringa mig idag.
Vad håller jag på med? Det var ju roligt. Jag måste han någonting att skratta åt när jag blir gammal. Jag har aldrig gjort något sådant innan. Det är ju helt sjukt att han hörde av sig. Nu vet jag inte vad jag ska göra...
Skrattar åt mig själv
Jaja, jag vet, men jag pratar med honom på msn nu. Funderar på att skriva att jag ska ut ikväll och dricka upp pengarna jag hade sparat till hans födelsedagspresent.... Det är nog ett slag under bältet...
Skärp mig!
Nu råkade (?) jag skriva till honom på msn. Jag skulle ju inte höra av mig mer. Jäkla dålig karraktär! Beter mig som ett barn och skriver på msn också. Förstår inte varför jag har honom där ens. Hoppas han inte svarar. Det gör han ändå inte, han har ju fortfarande inte svarat på mejlet så.
Dåliga, dåliga jag!!!
Dricka lite öl
Ska ut med några vänner och ta en öl (eller mer än en). Tänker inte deppa över alla fredags-minnen men honom. Dags att skapa nya minnen, med mig själv!
Något satte igång i mig
Det var något som satte igång. Jag vet inte vad. Jo, jag vet vad, men jag vill inte veta. Orkar inte igen. Nu tänker jag på något annat.
Hans lägenhetsnyckel
Jag har fortfarande en nyckel till hans lägenhet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag känner lite att det ligger hos honom att få tillbaka den. Eftersom jag trodde att vi hade ett "uppehåll" och därmed skulle träffas igen tänkte jag inte så mycket på det eftersom han ändå skulle kunna få tillbaka den nästa gång vi träffades om vi skulle besluta oss för att göra slut. Det blev ju som det blev och jag har kvar nyckeln. Funderar lite på att skicka den till honom som sista spiken i kistan. Jag vet inte vad som är bäst.
Fredag igen
Veckorna går snabbt. Det är fredag igen. Ytterligare en fredag utan middag, vin, mysa i soffan framför tvn, sex och sedan somna tillsammans. Det kommer aldrig mer bli så. Jag har accepterat det tror jag. Känslorna är fortfarande oorganiserade. Jag vet inte vad som kommer hända. Vi kommer nog aldrig mer höras. Jag ska ut ikväll och ta en öl med några kompisar. Det är sånt som gör att man tar sig igenom det. Det börjar infinna sig en märklig känsla, som att det är väldigt längesedan vi var tillsammans och inte alls som det är han som står mig närmas. Ja jag vet inte, det är väl för att det fortfarande är kaos bland känslorna.
Skärp mig! Födelsedag del 2
Exet (jes, jag lyckades!) fyller år idag. Jag funderade på om jag skulle ringa och säga grattis trots allt. Vi är ju ändå inte ovänner och han kanske tycker att det är ganska ruttet av mig om jag inte hör av mig. Jag har bestämt mig för att inte göra det. Den sista kontakten vi hade var mitt mejl som jag skickade i måndags, mejlet som han inte svarade på. Det känns som det är bäst att bara strunta i det då. Han vill ju inte ha kontakt med mig om han inte ens kan svara på mejlet.
Födelsedag
Exet (oj vad märkligt det kändes, första gången jag benämnt honom så, nej jag får känna in det och fortsätta mitt inlägg sen)
"Men ni har ju inte varit tillsammans så länge"
Jag får höra den kommentaren då och då. Nej nio månader är kanske inte det längsta förhållandet i världen. Jag har dock insett att det faktiskt under den tidsperioden sker en utveckling som jag inte tror sker sen. Man går från att inte känna varandra alls tills att ens partner blir den som känner en bäst och står en närmst. Detta är en intensiv process där det händer väldigt mycket. För mig handlar det inte om tiden utan vart man kommit under tiden förhållandet varar.
En riktig kompis
Jag skulle åka och hälsa på en kompis över helgen. Kändes bra att komma iväg lite, särskilt med tanke på allt som varit. Jag skulle åka upp imorgon och hade köpt biljett förra veckan. I måndags kunde inte hon längre eftersom hon hade jättemycket att plugga tills på fredag och jag fick avboka mina biljetter. Pratade med henne nu:
Ja avgör själva...
Jag har saknat mitt liv
Under förhållandet var jag verkligen så medveten om att jag inte skulle glömma bort mig själv och förbyta jag mot vi. Jag var noga med att verkligen försöka fortsätta umågs med mina vänner och inte försaka sådant som är viktigt för mig. Vissa saker prioriteras bort då man befinner sig i ett förhållande, men jag har verkligen försökt att fortfarande ha mitt egna liv.
Jag trodde att jag hade lyckats bra. Jag har lyckats bättre än vad jag någonsin gjort. Jag känner inte den paniken jag känt då förhållanden tidigare krachat när jag i större utsträckning byggt mitt liv kring någon annan.
Kanske var det för att förra helgen var bra, att jag var med mina vänner och de ville att jag skulle vara med. Jag har insett vikten av att ha stöd runt omkring sig i sådan situationer. Jag är inte beroende av honom, jag saknar bara honom.
I detta har jag insett att jag faktiskt saknat mitt liv. Att kunna göra som JAG vill och göra det JAG mår bra av utan att behöva anspassa mig efter någon annan. Det kanske är för att det inte fungerade så bra i slutet och att det egentligen har tärt mycket på mig. Jag har inga problem att ge i ett förhållande sålänge man får något tillbaka som uppväger de man måste sätta åt sidan.
Jag känner någonstans en frihet tror jag. Det kommer komma bakslag jag vet. Jag kanske blir kär i honom sen och att det visar sig att vi faktiskt bara haft ett uppehåll. Vem vet? Nu är jag i alla fall fri att göra vad jag vill och för tillfället känner jag mig ganska tillfreds med det.
"Förlåt för att jag var ett svin"
Jag kan inte släppa att han bad om ursäkt för att han behandlade mig som skit. Det kanske inte helt och hållet är mitt fel alla gånger trots allt. Kändes någonstans skönt att få det bekräftat. Synd att min nyaste exman inte visar några känslor alls.
En ursäkt liksom, det är sånt som inte händer...
Märkligt hur saker inträffar
Jag mår som sagt som man mår när ett förhållande precis tagit slut. Jag ska ta mig igenom det och bli glad igen, även om det känns smått hopplöst ibland.
Så för en stund sen börjar en pojke som jag träffade för cirkus ett år sedan prata med mig och undra vad som egentligen hände och varför det aldrig blev något mer.
Orsaken var att vi bara träffades på fyllan och att han inte var så intresserad i nyktert tillstånd. Han var helt enkelt en av dem som inte behandlade mig särskilt bra men som jag träffade för att man ändå har någon form av närhetsbehov även om jag visste att det aldrig skulle bli något på riktigt.
Han bad om ursäkt för att han betet sig illa och verkade tycka det var tråkigt att det blev som det blev. Han pratade om saker vi gjort som jag nästan glömt bort.
Ibland tar livet konstiga vändningar.
Min nya kärlek
Behövde något nytt i mitt liv nu när det är slut med mannen:
Nej jag vet, kanske inte ett fullgott substitut och kan inte ens räknas som sällskap. Nu har jag hur som helst en guldfisk. Nästan sambo ju... Haha...
Singel
Jag hör folk runt om kring mig benämna mig som singel. Jag är fortfarande lika emot det som jag var före jag inledde mitt numera avslutade förhållande. Som singel tillskrivs man en massa egenskaper. Jag är fortfarande jag, samma person, jag har bara inte någon pojkvän längre.
Bästa luret...
Sätta upp en lapp innanför ytterdörren till huset där "fastighetsägaren" ber alla ta av sig skorna direkt de kommit in eftersom städning inte kommer ske under två veckor och nedsmutsning ska undvikas.
Lyfta bort allas cyklar från cykelstället utanför huset och ställa dem i en klunga bakom huset.
Göra låtsasparkeringsböter och sätta på bilarna på parkeringen.
Som min medbrottsling sa: Fan vad två nyblivna singlar har lite att göra.
Han svarade inte
Så då har jag fått upp de inläggen som inte gått att lägga in under helgen då bloggen inte fungerat.
Han svarade inte på mejlet. Det var som jag tänkte. Hade någonstans varit lite skönt om han hade ansträngt sig och skrivit ihop ett svar. Jag känner mest en stor sorg inför hela situaitonen och på något sätt hade det varit skönt om han hade visat att han också gör det. Det finns mycket som varit bra men det verkar inte som han vill se det.
Avslut
Vi har smygpratat på msn. Det funkar inte. Jag orkar inte med mellantinget längre. Jag vet att det som är bäst för mig egentligen är att bryta helt. Jag har varit vaken större delen av natten. Jag kan inte somna. Jag sover i korta perioder och sen vaknar jag igen. Jag drömmer konstant, ofta om honom. Jag har saker jag behöver få ur mig. Jag skickade ett mejl till honom i morse. Jag vet egentligen inte vad det gav, förmodligen inget. Jag försökte få till ett avslut. Jag vet inte om jag lyckades. Det blev mest en liten uppsats. Jag tror inte han svarar, han är inte så.
Så, jag antar att det var slutet
Tron på att det skulle kunna fungera
Det är det som är det värsta. Jag vet vad det är som inte funkar. Hade vi bara ansträngt oss och jobbat på det tillsammans så tror jag att det skulle kunna fungera. Det är kanske helt enkelt viljan som saknas då?
Vårsol
Jag vill ta på mig en klänning och solglasögon och fika med honom i vårsolen. Det kommer inte hända, jag måste börja tänka annorlunda.
Vad är det egentligen som känns?
Jag funderar på om det är verklig kärlek eller om det bara är någon paniksaknad som infunnit sig eftersom jag nyss förstått att det verkligen är slut. Det ger sig väl med tiden. Det är svårt att urskilja någon känsla från någon annan.
Titta på foton
Jag tänkte framkalla foton som jag har på min dator. Jag började gå igenom dem och hamnade såklart bland en massa foton på oss. Det är fantastiskt vad mycket man gör tillsammans, roliga saker som man glömmer tänka på när allt är såhär. Jag så bara det roliga vi gjort. Jag blundar inte för det dåliga, men vi har verkligen haft det bra också. Det gjorde bara ont i hela mig. Jag lyckades inte skicka in några bilder.
Vad känner han?
Vi har småpratat, mest på msn. Ja, jag vet, det är helt patetiskt att prata på msn, men det är något mellanting eftersom vi sagt att vi inte ska prata. Jag får inte ur honom några känslor. Jag säger att jag är ledsen och mår dåligt över detta. Han kan på sin höjd säga att han saknar oss när han tänker på saker som varit bra. Kanske tycker han att beslutet solklart var rätt.
Hånglade med en annan kille
Jag följde med mina vänner på fest i lördags. Jag har varit ledsen över oss ett tag innan det blev definitivt att det tog slut och tänkte att ingenting egentligen blir bättre av att sitta hemma. Jag blev såklart jättefull. Jag försökte låtsas vara glad, Jag pussades med en annan kille. Jag tänkte att det var ett sätt att få det att gå över. Många tänker nog att då kan det inte kännas så farligt om hon kan göra så. Det är det, jag mår skit. Jag försökte tänka bort honom och läka det genom att pussas med någon annan. Sådant fungerar inte. Jag vaknade ändå i en tom säng på söndagsmorgonen och vet inte om jag någonsin känt mig så ensam.
Undrar hur glad känns
Jag får panik, verklig panik bara. Hjärtat slits ur kroppen. Jag saknar honom och oss så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vet att det kommer att gå över, det gör ju det, det är inte första gången jag är i denna situationen. Någon stans fanns det tal om att vara ifrån varandra och sen se hur det går. Jag ser inte det längre. Jag förstår inte hur vi ska träffas. Vi bor inte ens i samma stad, det finns därför inget "naturligt" sätt att träffas eftersom vi inte kommer springa på varandra. Om vi gjort slut finns det väl ingen fortsättning om ett tag? Jag måste sörja oss nu, för det är lite samma känsla som när någon dör. Jag kan inte komma över honom om vi ska träffas senare. Men jag tror inte vi kommer att göra det. Jag mår bara dåligt just nu. Jag vill inget hellre än att tro vi kommer börja träffas om ett tag. Jag måste dock gå vidare med mitt liv. Det kommer ta så fantastiskt mycket längre tid att ta sig igenom detta om jag ska gå och hoppas på att det kommer blir vi igen.
Oj, bloggen fungerar igen!
Då får jag ta igen de inläggen som inte gått att lägga upp...
