Han ringde tillbaka!
Killen från i lördags svarade inte när jag ringde honom igår. Han ringde faktiskt tillbaka efter ett tag! Vi pratade en stund. Lite smått krystat eftersom vi inte känner varandra. Jag sa att han gärna fick ringa någon dag om han ville. Får väl se vad som händer. Känns inte som vi kommer träffas mer faktiskt, det är lite långt avstånd.
Inget svar
Skickade sms med honom igår. Han skickade två. Det andra var väldigt tråkigt. Hur som helst ringde jag honom nu. Måste ju prata med honom för sms säger ju inte så mycket.
Han svarade inte. Något säger mig att han struntade i att svara. Förmodligen lika bra.
Fegis!
Jag körde fegisvägen och skickade ett sms. Det var kanske dumt. Tänkte att det var lite mittimellan även som jag inte gillar sms-människor själv.
Får väl se om han svarar. Skrev mest "småprat" för att han skulle få mitt nummer.
Dagens problem
Det var fest i helgen. Stor fest. Jag träffade en kille och vi sov ihop. Sov bara, men ändå. Jag har vekligen saknar att få sova tillsammans med någon så det var mysigt.
Hur som helst hade han satt en lapp på min dörr igår. Han hade knackat på när jag stod i duschen. Det han hade skrivit var hur gulligt som helst. Han hade såklart också lämnat sitt telefonnummer. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag kan ju inte höra av mig bara för att han skrev en gullig lapp. Jag känner inte direkt något för honom men å andra sidan har vi bara träffats en dag. Jag orkar inte göra saker komplicerade. Han bor inte i samma stad som jag ens. Får fundera på det.
Oroväckande pirr
Jag känner ett pirr i magen. Jag vill inte. Det är bara svårt och komplicerat. Det finns ingenting jag kan göra åt det mer än att strunta i det. Allt annat hade bara blivit svårt och jobbigt.
Men ett pirr är ändå ett pirr...
Gjorde något dumt
Jag behövde bara det. Behövde bara lite närhet. Det var så svindumt. Jag kan inte ta det tillbaka. Jag har hur mycket ångest som helst. Det har skingat alla må dåligt tankar med exet, men det var ändå inte på något sätt värt det!
Jag är rädd att jag förstört hela sommaren. Vet inte vilket sätt det är bäst att hantera detta på.
Jag ska inte träffa någon
Ofta får jag den "tröstande" kommentaren men du träffar snart någon annan när jag är ledsen över att det är slut. Jag är trött på att höra det. Tanken på att ens träffa någon känns bara tungt. Just nu känns det som jag aldrig mer kommer vilja träffa någon igen (ja jag vill fortfarande ha honom tillbaka). Ensam känns väldigt skönt. Läste en artikel i aftonbladet där jag fick bekräftat att jag slipper börja träffa någon. Kvinnor som lever ensamma har det bäst. Tack!
Han vill ha henne tillbaka
Det tog slut med kompisen och hennes pojkvän för nån vecka sedan. Idag berättade han att han hade ångrat sig och vill ha henne tillbaka.
Mitt ex kommer aldrig ångra sig. Han kommer aldrig vilja ha mig tillbaka. Jag hatar att jag vill ha honom tillbaka så mycket när han inte ens vill prata med mig. Jag vill inte sakna honom såhär mycket längre. Jag vill att det ska gå över. Jag vill kunna gå en hel dag utan att det någon gång gör ont i hela kroppen av saknad.
Finns kärlek?
Jag vill kunna förknippa kärlekt med något bra. Jag vill slippa må dåligt, just nu slippa vara ledsen för att det är slut och hålla på att sakna ihjäl mig.
Jag vill ha ett bra förhållande. Jag vill vara tillsammans med någon som jag verkligen vill vara tillsammans med som det är jätterätt med. En person som vill vara tillsammans med mig lika mycket. Jag vill ha ett roligt förhållande där man kan skratta tillsammans. Jag vill att det ska vara lätt att umgås och att det inte är så mycket som är komplicerat, man är bara tillsammans. Trots enkelheten vill jag ändå att vi ska kunna ta oss igenom svåra saker tillsammans och stötta varandra när detta behövs. Eller sånt hände kanske inte på riktigt?
Jag kan inte. Jag lyckas inte. Därför orkar jag inte längre. Jag tycker bara det är jobbigt att vara tillsammans. Den tröstande kommentaren till att det är slut; "du träffar snart någon ny" står mig upp i halsen. Jag saknar mitt ex, jag längtar inte efter att träffa någon ny. Det är lättare att inte vara tillsammans med någon. Det pasar egentligen mig bättre i det skede jag befinner mig i mitt liv just nu.
Kanske kommer jag bli tillsammans med någon igen. Just nu känns det bara fantastiskt jobbigt. Jag behöver någon att krama, det är allt. Det kommer ta tid att läka efter detta uppbrottet, riktigt lång tid. Jag tror att jag slutat tro på kärlek. Det kanske fungerar för andra, men inte för mig.
En månad per år och potatismoshjärta
Jag hörde någonstans någongång att det tar en månad per år man varit tillsammans med någon för att komma över denna personen.
Nu har det gått två månader sen det tog slut. Vi var tillsammans nio månader. Mitt hjärta är fortfarande potatismos, när går det över?
KOM TILLBAKA!
Snälla! Jag saknar dig!
Känslor i förvirring
Det bara snurrar i mitt huvud. Det far runt en massa känslor i min kropp som jag inte förstår. Jag drömmer fortfarande konstiga saker på nätterna, men nu drömmer jag väldigt ofta att jag är kär i olika personer. Jag är ofta kär i personer som när jag vaknar inser inte finns på riktigt. Men jag är verkligen kär när jag vaknar.
Detta är väl en del i att komma över honom och förhoppningsvis en början till att gå vidare. Kanske försöker min kropp visa mig att det går att få känslor igen för någon annan. Eller så är det för att det är väldigt längesedan någon ens kramade mig.
Det känns som jag skulle kunna bli kär i vem som helst som ens sa hej till mig just nu. Hela känslan är svår att beskriva. Kanske är det mina oerhört märkliga drömmar på natten som jag inte riktigt kan släppa på dagen. Jag fattar inte...
Ja, detta var nog det mest oprecisa och onödiga inlägget so far för min del...
Pirr?
Nej. Bara dumma idéer. Jag orkar inte.
Sova tillsammans
Det jag saknar mest är att få somna med någon. Jag saknar inte sex, jag saknar att somna tillsammans. Somna med någon som håller om mig.
Jag sprider ett virus
Det är hur många som helst runt omkring mig som gjort slut de senaste månaderna. Jag är säker på att jag spridet ett allvarligt göra-slut-virus!
Nu har ytterligare en vän och hennes pojkvän gjort slut. Hon ringde mig idag och berättade det. Känner mig ledsen för hennes skull. Jag insåg hur svårt det är att säga något tröstande, och det trots att jag själv är i situationen.
Struna i mig
Det är intressant att tänka på hur den person som egentligen står en absolut närmast och som känner en på sätt som ingen annan gör bara fullkomligt kan ignorera en.
Ett år sedan
Idag är det ett år sedan vi träffades för första gången. Första gången vi sågs var på en fest, men det dröjde fram till midsommarfesten innan det hände något. Jag tror knappt vi pratade med varandra den där kvällen för ett år sedan.
Lite sentimentalt, lite ont i hjärtat.
Svårt med fest
Det var lite fest igår. Det var väl inte så jättekul men jag fick i mig en del alkohol. Det blir inte så bra när jag dricker. Alla känslor för exet kommer tillbaka så fort jag blir full. Jag började sakna honom otroligt mycket under gårkvällen. Det är svårt att ha roligt när jag är på fest. Tankarna vandrar lätt iväg och jag börjar tänka på att vi aldrig mer kommer träffas.
Det är lögn!
Igår pratade jag med en av dem som jag berättade har träffat sin stora kärlek. Hon hade nu börjat tveka på detta. Tveka på förhållandet.
Nu tror jag faktiskt inte alls på det längre. Jag tror inte det finns någon stor kärlek, Kan ju tänka på det när jag försöker komma över honom.
Äh, jag är mest trött på detta.
Den stora kärleken
Jag ska börja med att förtydliga att detta inte handlar om att jag har panik över att inte vara tillsammans med någon. Jag har sedan det tog slut ofta fått kommentaren att "du träffar snart någon nu", en kommentar som jag förövrigt vill kräkas på. Jag försöker ta mig vidare, försöker bli glad och kunna ta mig igenom en endaste dag utan att må dåligt. Jag känner inget som helst behov av att träffa någon ny att börja om med.
Jag har några personer i min bekantskapskrets som hittat sitt livs kärlek. De är säkra på att de kommer vara tillsammans resten av sina liv. De är kära i varandra men ändå finns det ett allvar och en realism över situationen som gör att jag tror på dem. Det är riktig kärlek, jag märker det. Dessa personer har också sagt till mig att man inte ska fortsätta med något som inte fungerar för när det är på riktigt så vet man det.
Jag tror inte det kommer bli så för mig. Jag är så trött på att må dåligt över allt som har med det motsatta könet att göra. Jag lyckas inte hålla ihop ett bra förhållande. Jag kan inte se mig själv träffa någon som kommer vara min stora kärlek. Jag kan inte se mig själv leva i den känslan som de pratar om. För ett tag trodde jag att exet var mannen i mitt liv, vilket han inte var.
Min närmsta vän (som förävrigt är en av dem i "bekantskapskretsen") sa till mig när vi fortfarande var tillsamman att hon inte riktigt trodde på oss. Hon tyckte om honom men sa att hon tror det finns någon annan som kommer göra mig mycket lyckligare. Det är väl det jag borde tänka på nu när jag försöker ta mig igenom det. När någon som står en så nära är så ärlig så borde jag verkligen lyssna. Det var verkligen inte sagt på något elakt sätt, även om jag förstår att det kan låta så.
Hur som helst har jag svårt att se att jag någonsin skulle kunna få ett förhållande att fungera och ännu mindre att jag skulle träffa någon att vara tillsammans med för resten av livet. Jag vet att jag just nu är i en situation där jag inte ens på något sätt känner för att prata med någon av hankönet, men jag tror inte på det ändå. Det finns trots allt människor som lever ensamma hela sina liv.
