Det är kärlek
Hade det inte varit kärlek hade jag inte känt såhär. Jag hade inte känt denna saknad och fruktansvärda längtan efter att träffa honom. Jag vet vad som inte var bra, men jag vet också vad som var bra och vad som vägde upp det dåliga.
Det är en sån total maktlöshet. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få träffa honom. Det finns ingenting jag kan göra åt det, ingenting. Jag får panik inför situationen. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket men kommer aldrig någonsin få se honom igen. Aldrig.
Jag försökte för två veckor sedan. Jag ringde honom och ville att vi skulle träffas och se hur det känns. Han vill inte det. Jag kan inte göra något mer, vad mer skulle det finnas att göra? Jag blir så frustrerad eftersom den jag älskar mest inte vill veta av mig och jag vet att vi hade kunnat fungera tillsammans. Vi behöver en chans, en chans som han inte vill ge det.
I svaga stunder funderar jag på att bara sätta mig på tåget och åka dit och se vad som händer. Jag är dock rädd att han bara skulle bli arg på mig eftersom han sagt att han inte tror på oss. Om jag känner såhär så måste det vara kärlek. Kärlek försvinner inte bara. Allt kan inte vara dött och jag vägrar tro att det är det för honom. En stor del av mig har försvunnit och jag bär konstant runt på en sorg som bitit sig fast och vägrar försvinna. Jag vet inte vad han känner, förmodligen inte som jag eftersom han verkar ta ganska lätt på det. Jag har bara panik, jag vill bara vara med honom, vara tillsammans, ge honom min kärlek.
Det finns ingenting jag kan göra, jag vet ju det och det bryter ner mig totalt.
