Om pojkar och män

Jag vaknade i morse och hade drömt om exet i natt. Jag saknade honom så att det gjorde ont i hela kroppen. Jag börjar fundera på hur det hade varit att träffas nu. Jag känner att det faktiskt nästan skulle bli som att träffas på nytt eftersom vi tagit oss igenom denna första period med utgångspunkten att det är slut. Jag börjar fundera på om det är kärlek som känns trots allt. Det känns som det gått längre tid än vad det egentligen har gjort sen vi träffades senast. Jag känner en saknad som också skulle kunna vara en tomhet, men hur vet jag det?

Jag har aldrig tidigare kunnat bryta  med någon på det sätt vi nu gjort. Det var såhär vi var överens om att vi var tvungna att göra för att vi någonsin skulle kunna fungera. Jag känner visserligen att jag "fått tillbaka" delar av mig själv och mitt liv som jag glömt bort under vårt förhållande, något som faktiskt i viss mån känns som en lättnad. Jag kan ändå inte låta bli att sakna oss, sakna allt bra. Kanske kommer han aldrig inse vad det är jag behöver för att jag ska känna mig tillfreds med oss. Kanske vill han inte anstränga sig, jag vet inte. Förmodligen kommer det aldrig bli bra igen, jag går inte heller och hoppas på det även om det kanske låter så.

Det jag är säker på att vi var överens om var att vi var tvungna att inte träffas på ett tag för att ge oss hoppet tillbaka. Det var det han tyckte innebar att det var slut, därför är det slut. Vi bestämde inte någon fortsättning, bara att det var slut. Vi bestämde inte om eller när vi skulle träffas igen. Det får framtiden utvisa.

Det finns bara en liten tanke som gror, tanken på hur det hade varit att träffas nu.