Om pojkar och män

Jag pratade med min mormor idag, min 84 åriga mormor. Hon undrade hur det gick med kärleken. Hon sa att jag hade tid på mig att hitta någon eftersom jag fortfarande är ung. Detta var en väntad kommentar, dock inte den nästkommande: "Vänta inte för länge bara för då finns bara töntarna kvar" (Töntarna i bemärkelsen de män man av någon anledning inte vill ha...)

Men va? Är det så? Ska man nöja sig med lagom bra, eftersom det som finns kvar efter några år kanske inte är bra alls? Är det kanske ett för högt krav att vilja vara med någon där allt är perfekt?