Fortfarande inte desperat, bara utstött...
Okej? Jag har ingen pojkvän och känner inget behov av att träffa någon bara för att träffa någon. Jag kan göra vad jag vill utan att det finns någon som jag behöver ta extra hänsyn till vilket passar mig ypperligt för tillfället.
Jag har faktiskt börjat förstå den känslan de personer har som verkligen vill träffa någon. Det verkar finnas två kategorier; par och singlar.
Jag vill inte benämna mig själv som singel. Om jag säger att jag ÄR singel gör jag detta till en egenskap. Singel är inte något jag är, jag har bara inte någon pojkvän.
Så kommer då tillfällen då det faktiskt finns ett utanförskap som medföljer faktumet att jag inte har någon pojkvän. På midsommar skulle alla vännerna ha en stor fest, åka iväg någonstans tillsammans. Nu har person efter person som är tillsammans med någon börjat tveka. Orsaken till det är att de hellre vill vara med sina respektive och eftersom de flesta är singlar så ?kommer det bli en singelfest?. Då jag inte har någon pojkvän är jag alltså utesluten från alla parsammankomster. MEN, jag vill inte gå på ?singelfest?. Jag vill inte hångla runt en massa, det är inget som tilltalar mig. Jag vill umgås med mina vänner. Är det alltså omöjligt att umgås på ett sofistikerat sätt med andra människor om man är singel?!?
