och så hände det...
Fan fan fan. Jag hade verkligen släppt honom. Det fanns inte en chans att jag skulle falla tillbaka på honom igen. Han var glömd sedan länge. Så kom då det som egentligen var uppenbart någon gång skulle inträffa, jag fick reda på att han har en ny flickvän. Han har en ny flickvän! Jag bröt ihop helt. Först kunde jag inte förstå vad jag helt plötsligt kände men det kanske inte är så konstigt i alla fall.
Det var han och jag. Vi tillsammans var jättebra. Han sa att jag var det bästa som hade hänt honom och att han aldrig känt så med någon annan tidigare. Det jag kände med honom var annorlunda. Vi fungerade så fruktansvärt bra tillsammans. Sällan har jag träffat människor som jag trivts bättre tillsammans med och som fått mig att skratta så mycket som han.
Jag började verkligen gråta när jag fick reda på att killen som jag slutade träffa helt för ett halvår sen nu skaffat en ny flickvän. Helt patetiskt egentligen, jag har ju också träffat andra. När det tagit slut med mina pojkvänner har jag alltid känt någon form av negativa känslor inför dem, ibland hat, ibland något som bara inte är kärlek. Inte med honom, det finns inget att inte tycka om. Det var det som gång på gång tvingade mig att förklara för mig själv att det inte fungerade att vara tillsammans för att jag inte var tillräckligt KÄR i honom. ALLT var bra förutom det. Någonstans har det hela tiden funnits en förhoppning om att vi ska hitta tillbaka till varandra. Kanske var det insikten om att de förhoppningarna grusades med vetskapen om att han faktiskt gått vidare. Kanske var det bara sorgen över att jag släppt något som förmodligen kunnat bli hur bra som helst.
